"You'll never find the sunken treasure
by wading along the seashore,
however attractive the scenery.
Dive deep into the ocean of meditation."
Jag blev tvungen att ta den igen. Den är så bra. Tänk så många gånger man går på avstånd och suktar efter något man inte kan nå. Suktar och suktar. Istället för att dyka i och uppleva. För mig som håller på en del med meditation talar Swamij's omskrivning av visdomsordet lite extra till mig. I meditationen eller i mig själv kan jag hitta styrkan och kraften istället för att gå på avstånd och sukta efter det jag ser med blotta ögat.
Jag har funderat en del på det under mina semesterveckor. Vi har målat hus och jag har fixat, putsat och fejat i trädgården. Det ger mig verkligen något. Men vad? Vad är det i trädgårdsarbetet som får mig att må så himla bra? För ett tag sen skrev jag om att jag liksom kastade bort min trädgårdsfixar-iver på att åka till allehanda handelsträdgårdar och shoppa. När jag väl kom hem och skulle plantera var jag så slut att jag inte orkade. Precis så... "Måste ha, måste ha, måste ha." Jag tror att jag springer ifrån något som jag kanske är lite rädd för. Pular jag runt i trädgården kan jag få lugnet som gör att jag 'kommer ikapp mig själv'. Och det kan vara nog så jobbigt. Men oj, vad jag längtar efter de stunderna. En sån stund hade jag igår (tror jag det var) när jag stod och vattnade. Den nyflyttade Katsuran måste ha mycket, mycket vatten. Jag kan stå hysteriskt långa stunder och vattna. Varför lägga slangen när jag kan hålla i den...? och där blir jag stående. Som i en annan värld. Läääääänge. Meditativt.
Jag får samma känsla när jag tittar på islandshästarna. När jag drabbades av hästbacillen för ett par år sedan var jag på en semestertripp till en gård där man hade islandshästar. Jag kunde stå långa stunder och titta på dem. Kom ikapp mig själv... och känslorna. Ibland strömmade tårarna ur ögonen på mig när jag blev avslappnad och bara njöt... Helt underbart. Här är en bild på "min" kille.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar