måndag, mars 13, 2006

Powerful


"Do unto others what makes you both free"


Idag har jag mått så himla bra sedan jag kom hem från jobbet. Det var länge sedan jag kände så. Jag har känt mig pigg, inte varit arg eller irriterad, och det har varit ett fantastiskt solsken. Jag har mått allmänt bra helt enkelt.

Och då kan jag ju inte låta bli att fundera på vad som har varit skillnaden idag mot eftermiddagarna förra veckan. Det som är lite anmärkningsvärt till att börja med är att jag "mäter" hur jag mår på hur jag känner mig när jag kommer hem från jobbet - inte på hur jag mår när jag är där. Där håller jag mig uppe på något vis. När jag kommer hem släpper jag på skyddet och ger mig tid att känna efter.

Under dagen idag har jag haft två bra mötet. Började med en avstämning med chefen i morse. Det kändes som att jag kunde släppa ifrån mig mycket av mitt självpåtagna ansvar och lämna över det till honom. "Check your assumptions" är ett uttryck som används inom Radical collaboration och det känns som att det passar alldeles utmärkt för mig. Jag tror att jag måste ta ett större ansvar för att jag tror att min chef inte gör det. Vilket innebär att jag egentligen "inkompetens-förklarar" honom och inte låter honom ta det ansvar han har betalt för och säkerligen klarar av. Under mina lugna stunder idag, när jag har träffat min nya kollega har jag hänvisat till honom istället för att ta på mig ett ansvar för frågor som jag egentligen inte borde ta ansvar för. Jag har en åsikt om hur saker och ting ska skötas, men jag vet egentligen inte vad han tycker i frågan och han ges ju aldrig möjlighet att svara om jag svarar istället.

Runt lunch och en stund in på eftermiddagen hade jag ett möte med en fantastiskt bra konsult som jag ska samarbeta med kring utveckling av våra chefer under 2006. Han sitter på teorierna kring just Radical collaboration som är en vidare utveckling av the Human Element och FIRO och jag kommer att ha huvudansvar för att köra processen med våra chefer. Det ska bli jättespännande. Bitvis har jag lite svårt att slappna av helt tillsammans med honom. Jag upplever att han inte ser mig. Och då menar jag med ögonen. Han sitter på något vis och tittar en decimeter framför mitt ansikte precis som att han befinner sig i en annan värld. Men så någon gång då och då släpper han den delen och lyssnar riktigt ordentligt på vad jag har att säga och då får han en helt annan närvarande blick.

När mötet med honom började gå mot sitt slut frågade han mig vad jag hade att jobba vidare med efter min THE-kurs. Jag tog upp det med honom och fick lite nya infallsvinklar.
Mitt problem ligger i 'kompetens'. Jag har alltid trott att kompetens bara handlar om formell sådan, men börjar inse att det faktiskt handlar om att ha förmåga att klara av saker och har därmed insett att jag ju faktiskt är ganska kompetent. För jag klarar mig oftast ganska långt... Och det innebär ju också att andra är kompetenta, att andra klarar sig utan att jag kliver in och tar hand om saker åt dem (ha ha - det är ju bl.a. det problemet jag har med chefen). Jag har bekräftat mig själv genom att visa mig kompetent, genom att behandla andra som inkompetenta, för då kan ju jag (i min egen lilla värld) vara mer kompetent än dem.

Men som sagt, nu börjar jag inse att jag faktiskt är ganska kompetent, och att andra också är det och det har gjort att en stor börda har släppt. Så stor att jag inte längre har ont i höger skulderblad faktiskt... Att det finns en koppling där är jag helt övertygad om.

Så, han frågade mig vad jag är rädd för. Och jag vet att jag är rädd för min egen power. Jag är rädd för att kliva fram. Jag gör det, men det kräver otroligt mycket innan och antagligen håller jag mig lite tillbaka vilket gör det lite svårt för andra att förhålla sig till. Jag blir inte helt öppen och ärlig i och med det. Han trodde dock att det kunde ligga något mer bakom. Är det så att jag är rädd för att inte bli omtyckt om andra känner av min power, som jag "tror", eller är det möjligtvis så att jag är rädd för att BLI ännu mer omtyckt om andra känner av min power... Det trodde han. Den som lever får se.

torsdag, mars 09, 2006

Islandshästar


"Stress is two forces moving in opposite directions
Sit still..."


Har suttit och läst den lokala islandshästklubbens tidning och blir så himla varm i hela kroppen av att se dessa ulliga djur. Igår satt vi och tittade på filmen från VM i Norrköping som gick av stapeln i somras och jag bara älskar dom!!!! Tänk att jag som har passerat mer än 35 år av mitt liv utan att vilja komma i närheten av de här stora bestarna helt plötsligt får för mig att börja rida. And I love it!

Det är en fantastisk motion. Man blir svettig, får fart på blodcirkulationen och pulsen och får upp kondition och smidighet. Samtidigt som man får en rejäl dos av frisk luft. Och sol på näsan (om solen skiner förstås).

Så är det ju de där fanstastiska djuren också. Varje häst med sin personlighet. Stora muskelpaket, som är så himla gosiga att ta på tack vare sin fantastiska päls. Kort och blank på sommaren och tjock och långhårig på vintern. Vackra ögon. Coola eller kontaktsökande. Flockdjur som vill leda eller ledas beroende på situation. Flyktdjur som flyttar på sig om de blir pressade. Den unga killen som är en gammal man i en ung kropp. Kunnig men prövande.

Dofterna i stallet är också positiva. Jag som trodde att hästar luktar illa. Pälsen och dofterna av hö och spån i stallet är så förknippade med positiva händelser att kläder och händer eller handskar luktar GOTT när de luktar häst. Inte bara GOTT utan NJUTBART!

Känslan av att ett stort åbäke på ett antal kg kan lita så på mig och se mig som ledare är också fascinerande. Att han beter sig annorlunda om jag går och "ber om ursäkt" när jag leder honom - eller om jag tar för mig, sträcker på mig och visar vad som gäller.
Flyktdjur...

tisdag, mars 07, 2006

Det ultimata arbetet


"If you hate your work, leave
If you hate your hate, leave that too"


Dagen har gått och nu sitter jag här innan jag ska gå och lägga mig. Som vanligt har jag ingen aning om vad jag ska skriva om.
Ibland funderar jag på vad som vore ett lämpligt jobb för mig. Jag trivs bra med det mesta av mina arbetsuppgifter, trivs ibland med min chef och har så vitt jag har märkt än så länge vettiga arbetskamrater. Men ändå känner jag mig inte nöjd. Idag satt jag i bilen på väg hem från jobbet och funderade lite på om jag skulle må på något annat sätt om jag hade en annan typ av arbete.

Ett jobb där jag antingen 'bara' träffar människor hela tiden eller där jag knappt har med andra att göra alls. Tror inte det senare är ett alternativ, men däremot det första med tid för reflektion insprängd.

Ska jag ha en chef, inordna mig i en organisation eller styra och leda mig själv? Eftersom jag tappar drivet ibland (men varför gör jag det) kanske det bästa vore att ha någon som styr och leder mig? Här är jag absolut inte säker. Jag kanske är lite feg också.

Ska jag ha ett jobb där jag behöver marknadsföra mig och min produkt för att få jobba eller ett 'vanligt' arbete där det så att säga är organisationstillhörigheten som gör att andra efterfrågar mina tjänster? Det andra - med en dragning mot det första.

Ja, det finns många frågor att fundera på. Vad är det som får mig att tappa drivet t.ex, men den får jag ta någon annan dag. Nu ska jag leta ordspråk på http://swamij.com och bestämma titel på dagens blog... sen är det sovdags.
God natt!

söndag, mars 05, 2006

Det här med vädret


"When you can see the mountains it meens that it is going to rain
when you can't see them it meens that it is already raining"


Jag börjar med texten och avslutar med rubriken och ordspråket, eftersom jag inte vet vad bloggen kommer att handla om från dag till dag.

Idag har jag varit ute och ridit på min älsklingshäst. Han är en relativt gammal gubbe, men han gillar mig och jag gillar honom. Det är det ingen tvekan om. Solen sken när jag kom ut till stallet, men innan jag hunnit ut på banan hade det börjat torna upp sig mörka snöovädersmoln. Jag tror inte det blev så mycket snö under dagen. Kom det någon snö överhuvudtaget? Jag har märkt att vädret inte har någon som helst betydelse när man rider. Har jag bara rätt kläder på mig kan det regna småspik, men jag märker det inte. Delvis skyddar hjälmen, men framför allt är jag så upptagen med att rida att det inte har någon betydelse.

Vi kämpade på friskt jag och hästen. Han är envis som 17 och det är bra, eftersom jag behöver träna på att inte ge upp när det går mig emot. Jag kämpar och kämpar och känner mig helt slut och genomsvettig, men på något vis ger jag inte upp som jag brukar. Jag manar på - både mig och honom. Med varierande resultat. Idag hade både jag och min tränare nästan gett upp när jag gjorde ett sista försök - och lyckades! När jag kämpar och till slut hittar kraften har jag märkt att den sitter i magen. Nedanför naveln. Någon gång när jag jobbade med mig själv och ridningen kände jag jättetydligt att det var därifrån jag fick kraften. Det kändes som att det knöt sig, men på ett skönt sätt, i den nedre delen av magen och sedan släppte allt. Båda gångerna har det handlat om galopp.

Jag har beställt nya Fritt flyt idag. Omega-3E. Vår son får 2 kapslar varje dag sedan 10 dagar tillbaka och både vi och hans fröken har märkt att det har blivit bättre med koncentrationen och förmågan att fokusera. Kanon! Inte behöver vi truga heller. Både han och jag tar kapslar till frukost. Vi delar på ett glas vatten. Han häller ur kapslar åt både mig och honom, sedan tar han sina kapslar och när han är färdig lämnar han över glaset till mig. Det har blivit en del av vår morgonrutin. Fick tips om kapslarna av en vän som hade en överaktiv son. Han äter också sina kapslar med glädje eftersom han märker att det gör skillnad. Vilka små underverkspiller! :)

Jag har haft ganska ont i svanken i helgen. Min ridtränare sa att jag blivit mycket rakare i ryggen och det är kanske möjligt att det är gamla spänningar som släppt. Nu när jag börjar bli rörligare protesterar också kroppen när musklerna får jobba. Träningsvärk? Nåväl. Det känns som en positiv smärta i alla fall, men jag tror att jag behöver träna upp musklerna i svanken. Märkte under ridningen att jag är ganska svag i "bakåtlyft-muskeln", skinkan, galoppskänkeln eller vad man nu ska kalla den. Främst på höger sida, men även vänster skulle jag tro. Jag ska ta och surfa lite och se om jag kan hitta några bra övningar.

Det är himla skönt att skriva av sig så här med jämna mellanrum. Läser en väns blog också, men min är det ingen som hittat än... ;) Tråkigt och skönt... Ibland funderar jag på vilken grad av öppenhet som känns mest bekväm. Jag behöver ju skriva av mig och vara öppen. För tillfället är det sällan någon läser vad jag skrivit. Samtidigt som det känns skönt vore det trevligt med lite respons. Men jag vill inte tipsa om bloggen. Ja ja. Det kommer väl när jag är mogen, redo.

Jag har letat efter fler trevliga ordspråk eller visdomsord, men när man letar håller de sig på avstånd... Ska ta en surfrunda och se om jag hittar något lämpligt för dagen... Det här är ytterligare en sak som jag gör "i fel ordning" i bloggen. Rubrik och ordspråk läser du först, men jag skrev dem sist.

Det blev ett irländskt ordspråk som visserligen låter lite dystert, men som på samma gång påminner mig om att vädret inte är så himla viktigt. Livet är viktigast - oavsett om solen skiner eller det är regntunga skyar.

lördag, mars 04, 2006

En högljudd kropp

Idag har jag nog ingenting speciellt att skriva om, men det känns ändå skönt att skriva av sig lite. Det blir en stund av rekflektion - och det tycker jag alltid är skönt.

Nu är det helg igen. Jätteskönt! Jag behöver vilan efterosm jag har varit väldigt trött den här veckan. Det visar sig att vår son blir väckt av ljudet från tidningsbudets fordon (fyrhjuling eller något liknande) varje morgon strax efter fem. Tidigare har vi inte vetat om det eftersom han inte talat om hur tidigt han vaknar, men nu börjar han kunna klockan, så nu vet vi. Han har varit så otroligt trött och sliten en längre tid. Inte konstigt när han vaknar så tidigt varje morgon. Han somnar inte om heller utan har satt sig och spelat Playstation... När vi fick reda på att han väcktes så tidigt sa vi till honom att komma ner till oss och lägga sig för att somna om. Och det gör han. Kruxet är att inte jag somnar om... Så nu har jag vaknat strax efter fem i ungefär en veckas tid och det börjar bli lite slitigt.

Igår började min kropp säga ifrån. Det är fantastiskt hur "högljudd" kroppen kan bli om man inte lyssnar på den. Jag har kört på som vanligt under veckan trots att jag varit trött. Då känner jag inte av tröttheten som mycket...
I fredags när jag vaknade på morgonen var det ganska OK. Jag hade mycket energi, hade roliga saker framför mig på jobbet. Gjorde i ordning mig och gick upp för att fixa frukost - och "drabbades" av en brutal trötthet. Jag orkade knappt röra mig. Vi åt frukost och innan jag körde sonen till skolan var jag tvungen att lägga mig en stund på soffan.

Jag hämtade kraft och vi gav oss iväg. Halvvägs till skolan började jag må riktigt illa. Jag hade inte ont i magen eller så, men började få rejäla spykänslor. Jag bet ihop och vi tog oss till skolan. Efter ytterligare 20 minuter hade jag kommit fram till jobbet och den roliga aktiviteten; en modig processövning med alla våra chefer. Det gick jättebra och cheferna var verkligen nöjda. Jag och min kollega hade ett debriefing-samtal med varandra efteråt och sedan blev jag brutaltrött igen. Så där äckligt trött att jag knappt orkade röra mig.

Jag slutade tidigt och åkte och hämtade sonen i skolan. Vi handlade lite och begav oss därefter hem. Jag hade jätteont i ryggen. Orkade inte köpa några tunga saker eftersom kroppen sa åt mig att inte bära. Strax före fyra på eftermiddagen la jag mig i soffan, fortfarande med en massa värk i ryggen och somnade stenhårt. Sov inte så länge, men det kändes himla skönt! På kvällen var jag mig själv igen. Äntligen!

Det är facinerande hur min kropp SKRIIIIIKER åt mig om jag inte lyssnar. "Hallå... du är trött!" "Hallå... varför lyssnar du inte. Då får du bli jättetrött istället. Så trött att du inte ORKAR göra något." "Nähä, det funkade inte heller, du skulle ju inte röra dig, men gör det ändå? Då får du må illa. Spyr du, tar du det i alla fall lite lugnt." "Jamen vad 17... Hjälper inte det får du väl ont i ryggen, då. Så ont att du inte kan göra något." osv.
Jag tycker att det är så facinerande. Det gäller verkligen att lyssna på signalerna. Känna efter och vara lyhörd. Om jag inte är lyhörd mot mig själv - hur ska jag då kunna vara lyhörd mot andra?

Jahaja. Jag som trodde att jag inte hade något att skriva om. Ha ha ha...