De senaste kvällarna har jag läst igenom det Eva skrev till mig. Det är mycket som landat. Jag antar att jag behöver släppa loss lite när det gäller tolkningen och faktiskt ta de där klockrena signalerna för vad de är. Jag försöker läsa in och krångla till saker och ting ganska rejält när jag försöker tolka det Eva skrivit.
Det Eva beskriver i början om ’rött, grönt, gult och blått’ kopplar jag med jobbet. Jag har en längre tid funderat över att byta bana helt och ge mig in i mer kreativa sysslor. Nu har jag bestämt mig för att söka in till en trädgårdsmästarutbildning till hösten, dvs raka motsatsen till det jag arbetar med idag. Människor ber mig om råd/stöd – någonting sådant har jag för mig att det stod mot slutet av det Eva skrivit.
Jag har tidigare i mitt liv varit väldigt strukturerad och organiserad. Agerat mycket utifrån min högra sida. Är utbildad ingenjör och har arbetat med den typen av frågor innan jag gick över till personalområdet. För ett par år sedan började jag jobba mycket med mig själv och ”frigjorde” den vänstra sidan. Släppte loss kvinnligheten. Efter det har jag haft svårt att acceptera min styrka och min ”fyrkantiga” sida, men mer och mer börjar jag hitta en balans. Jag har dock fortfarande mycket kvar. Det är det här jag reflekterar över när Eva skriver att min kvinnliga sida sätter käppar i hjulet för min manliga sida. Jag VET att jag behöver lugn och ro. Jag VET att jag mår jättebra av att ta mig en stund för meditation, gärna varje kväll. Men jag tillåter mig inte. Inte ska väl jag, eller nåt sånt. Kanske är jag rädd för att något ska komma upp till ytan. Jo, visst är det så. Jag VET också att det börjar bli dags för mig att göra något annat i min yrkesroll. Något som får mig att växa, utvecklas, röra mer på mig fysiskt. Jag har provat ytterligheterna, nu
En annan sak som jag reflekterade över var det Eva skrev om HÄST. Man kan ju tolka in mycket i allting, men just när det gäller hästar är det lite speciellt för mig. Jag har ALLTID varit jätterädd för hästar, men för ett par år sedan ”försvann” rädslan utan någon speciell insats och jag började rida. Redan från första ridturen kände jag att det kändes helt rätt och att jag inte alls var rädd. Nu har jag ridit i 2 år och det går jättebra. Ridningen hjälper mig att få kontakt med rädslor och beteenden som sitter djupt rotade i mig. Just detta ”mönster” tror jag ligger och stoppar mig på fler ställen. Jag är rädd för något och tror att jag inte ska kunna styra/ta hand om situationen, men innerst inne vet jag att ’att ta steget’ inte är så himla farligt och att det egentligen kan bli något mycket värdefullt för mig. Yrkesinriktningen, kanske?!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar