fredag, juli 03, 2009

Jisses!

Ibland kan jag undra om jag är helt knäpp i huvudet.

Sonen, 11 år gammal, ringde sina bästa kompisar från gatan (3 st som han är med från morgon till kväll) som för dagen har tussat ihop sig med en av hans bästa kompisar klassen och undrade om han fick vara med. Klasskompis + 3 st känner inte varandra så väl sedan tidigare, mer än att klasskompisen träffat dem när han varit med vår son.

Kompisen i klassen (som förövrigt känt sig ganska utanför i många sammanhang) meddelar helt sonika att vår son inte får vara med för han har inte attiraljen som behövs för leken och de har ingen att låna ut. (Turas om? Andra lösningar?)

Sonen tar det, men blir ledsen eftersom han inte har någon annan att vara med.

Efter en stund ringer han igen för att kolla om det inte går att lösa på något annat sätt, ångrar sig, lägger på innan nån svarat. Grannkompisen ("ledaren", bästa kompisen, 14 år gammal) ringer upp och säger att visst vore det kul om de var fler, men som sagt, finns inga grejer.

Med anledning av diskussioner vi haft tidigare med klasskompisens föräldrar slår jag en pling till dem för att se om vi kan hjälpa ungarna att hitta en annan lösning.
Frun i huset går direkt i taket, höjer rösten hysteriskt och tycker att ungarna får lösa det själva. "Va! Får inte min son vara med de här kompisarna? Menar du att de inte känner varandra eller?" "Eh, jo, jag tänkte mest att de verkar behöva lite hjälp att hitta andra lösningar, som finns, som de inte ser själva och att vi kanske kunde hjälpa till." "Du får prata med henne!" blubb blubb räcker över luren till maken.

Och att ungarna ska lösa det själva? Hm... det gäller visst bara när det gäller vår son. När det gällde hennes son stormade hon in genom ytterdörren på vårt hus utan att knacka, skällde ut vår son efter noter och smällde igen dörren. När ingen vuxen var hemma... Häxan x kallar han henne, tycker att hon är oberäknelig och har inte varit med klasskompisen på ett flertal månader pga detta.

Suck. Men som sagt. Jag önskar att jag hade hållit käften, men jag önskar också att ungarna vore lite bättre på att hitta vettiga lösningar som INTE gör att någon känner sig utstött och utanför utan som en i gänget. De är inte så bra på det...

Synpunkter och tankar emottages tacksamt!
Borde jag gjort annorlunda?

4 kommentarer:

Malin sa...

Jag hade gjort exakt detsamma...i slutändan så kommer den där stackars pojken sitta där helt själv...väldigt lik sina föräldrar kommer han att vara om inget drastiskt händer...Ungar gör ju som bekant som vi gör...inte som vi säger...Nu är detta inte någon tröst för en barn just när det händer sådana här saker...man är lika ledsen och arg för att mamma/pappa har en förklaring som man kanske tom kan köpa...
Hör med någon mer förälder och kanske så har det varit med om detsamma gentemot den här familjen...inte kul att liksom gadda ihop sig men på sikt kanske både föräldrar och barn kan må bra av det...men som sagt - jag hade gjort lika dant och antagligen känt mig lika frustrerad som du gör nu...Heja Dig/Er!

Kram från Malin

Marie sa...

Det viktigaste är väl att din son känner ert stöd, och det känner han säkert i högsta grad när du tar tjuren vid hornen såhär! Stå på dig! Sen det där med grupper och ungar...får ont i magen bara jag tänker på det. Det blir lätt ett spel där det gäller att "stänga ute eller bli utestängd", får man vara med är man så rädd om sin plats att man tror att gruppen inte "tål" fler medlemmar. Men sånt har ni säket full förståelse för.

På något sätt är det ändå lärorikt, i processen att lära sig spelreglerna för socialt umgänge. Och missförstå mig rätt- läxan blir såklart att han funderar över vad en kompis är, och att man faktiskt inte behöver vara vän med alla. Folk som beter sig illa har man rätt att bli arg på och det är också en nyttig lärdom, att våga säga ifrån och sätta gränser.

Nej nu pladdrar jag iväg, men kontentan är att ni gör helt rätt som visar honom att ni är på hans sida, även om det gör ont i magen. Stor kram och trevlig helg!

Madeleine sa...

Malin; Jag går fortfarande runt och funderar på hur det blev så fel. Tydligen har "Häxan" berättat för sin son att jag har sagt i telefon att han snor min sons kompisar... :o och det var ju precis det hon ville få det till innan jag ens hade talat klart. Det var definitivt inte det det hela handlade om.
Tack för supporten!
Kram!

Marie; Kloka ord. Självklart är det ju det gruppspelet det handlar om. Så har jag aldrig tänkt, men när du skriver det känns det så givet. Det är väldigt vanligt just kring den äldre gruppledaren i gänget att det blir så. Har man blivit accepterad av honom och dessutom "får" ett par timmars lek håller man stenhårt i sin plats och vågar inte släppa in någon annan. Solklart. Tänk så många gånger det hänt.
Kram på dig!

Malin sa...

Åh jag hoppas att det har löst sig på ett bra sätt...kanske inte så som ni tänkt men ändå ett ok sätt...Är tufft att växa upp och ta de törnar som människornas olika nycker ger...
Konstigt egentligen att vi ska vara så "fisiga" mot varann...jag menar att även i vuxen ålder pågår ibland ett spel mellan människor som kan vara hemskt...Märker ibland av det på min arbetsplats där det är ganska så mycket kvinnor, många är nya och vill visa famfötterna...Kan bli rena villervallan ibland och jag blir så trött på allt tjafsandet...Jag tillhör de få som jobbat där länge (sedan -96) jag är socialpedagog och jobbar med ungdomar som har det jobbigt på ett eller annat vis...Det blir nästan bråk om att vara den som blir mest omtyckt av ungarna och då har man nog hamnat lite fel...genom att vara obekväm i vissa situationer...t ex så enkelt som att säga nej till saker...kommer man längst i relationerna...Jag har det sista valt att hålla mig utanför allt tjatter...de får gärna fråga om råd men inte att jag går in och tar den eller den andres parti...ska man jobba med detta så måste man komma på själv vad som funkar och framför allt vad man vill få ut av det...ungarnas väl och ve eller egen självbekräfelse...
Oj då så långt det blev...men jag blir lite sorgsen då barn råkar tokigt ut och speciellt om vuxna är med på ett hörn och ställer till det...
Sonen fixar detta för han har god support från familjen!

Kram från Malin