Ont om...

Det är ont om blogginlägg just nu, men jag hoppas att ni står ut med mig. Jag som har semester och allt borde ju ha all tid i världen. Men icke.

I morgon, kanske...

Svärfar har fått permission från sjukvården... Och det känns som att han kommer att rehabiliteras ungefär 100 gånger snabbare hemma än på sjukhuset. Var man inte sjuk när man kom dit blev man det när man var där. I alla fall på den avdelning som han varit på den senaste tiden. På intensivvårdsavdelningen däremot var vården, bemötandet och omtanken av en helt annan kaliber. Helt sagolik personal! Personalen på Mälarsjukhusets intensivvårdsavdelning är fantastiska!



Jag ska försöka återkomma med något mer trädgårdfokuserade inlägg den kommande tiden, men det är dåligt med trädgård överhuvudtaget just nu.
Kiip in tatch!

PS! Vi har gott om jordgubbar däremot. Supersöta!!

Trassel

Det var så hiskeligt tomt, så det fick flytta in en ny liten trasselsudd hos oss... 12 veckor. Mamma är Maine coon, pappa okänd... ;) Vi räknar med att det blir en stor kisse. Han är som en liten hund, följer oss vart vi än går. Fann sig till rätta på en gång. Han heter Trassel. Mer bilder kommer.

Idéträdgårdar i Enköping

När jag ändå var på plats i Enköping i tisdags passade jag på att besöka de andra idéträdgårdarna och även där finns det en del guldkorn. Om inte annat kan man få lite idéer om hur man kan använda vissa perenner.

Det här tror jag är kinesisk riddarsporre, någon som vet?






En bit bort på å-promenaden har parkavdelningen provodling av perenner. De perenner som visar ett gott odlingsresultat kan eventuellt dyka upp i parkerna framöver. Det var intressant för en växtnörd att se hur det ser ut. En av favoriterna var denna Echinacea pallida, läkerudbeckia.




Hm... det kanske blir något nytt till trädgården i år i alla fall...

Tematrädgårdar 2009

Tack för era varma och goa kommentarer de senaste dagarn! Det tar på krafterna att förlora någon som funnits i ens närhet så länge...

Under tisdagen gav jag mig iväg till Enköping för att titta på årets tematrädgårdar som eleverna vid Mälardalens Trädgårdsmästarutbildning skapat. Många minnen gjorde sig påminda från förra året, då min klass byggde.

Årets tema är tidsepoker och de fem trädgårdarna heter Nutid/Framtid, Medeltiden, Barocken, 1800-tal och Romantiken.

I Nutid/Framtid har man delat trädgården i två delar. Den ena ser ut som en frodig koloniträdgård med en liten stuga. Det är inte en riktigt stuga förstås, för det hade ju inte fått rum i den 8 x 8 meter stora trädgården. Charmigt!




Den här hörnan tillhör favoriterna. Här tycker jag att man har lyckats riktigt bra med färger och former, varierande höjder och porlande vatten.




I Framtiden finns det ett palm- och kaktustorg.




I 1800-talsträdgården har man vid sidan av trädgården för njutning byggt en köksträdgård i läckra tegelstensbäddar.




Här har man även utnyttjat ettåriga växter som sägs ha använts på den tiden. De ligger inte i topp på min favoritlista, särskilt inte tillsammans...




I Romantiken har man gjort en kul grej tycker jag. Här har man hängt upp en träbänk på grova rep i en båge av armeringsnät. Tanken är säkert att rosorna ska ta sig upp och klä in bågen så småningom. Men ingen skulle väl våga sitta på denna? Så under den finns betongstöd som är på väg att min inväxta av murgröna. Kul idé!




Barockträdgården har symmetri, vattenspeglar, måttfullhet och blivande buxbomhäckar.




Den sista trädgården har man delat in i fyra delar, helt enligt de medeltida idealen. Kålgård, fruktgård, kryddgård och blomstergård. Snyggt inramade.




Det blev en skön dag i tematrädgårdarna, regnet höll sig på avstånd. Jag tycker att hela gänget har gjort ett kanonjobb och får jag en stund över lite längre fram i höst ska jag försöka ta mig dit igen för att se hur det ser ut då!

Väl värt ett besök!

Jäzper

Igår fick han somna in, vår kisse. Han blev gammal, har varit med oss i 17 år.

Jag köpte honom hos Djurskyddet här i stan i slutet av sommaren för 17 år sedan. Då var han liten, väldigt liten, men stajlade rejält för mig när jag var där och tittade. Klättrade på gallret, lekte med allt han kom över och var bara helt bedårande. Maken (då pojkvännen) hade "beställt" en grå hankatt, men på katthemmet trodde man att det här var en liten kattjej och kallade honom Elin... Något han aldrig förlät dem... ;)



Han var en riktig liten buse som älskade att springa runt i lägenheten. Jag hade rundgång i min lägenhet då, så maken och han brukade smyga på varandra. När de möttes kunde han hoppa en meter rakt upp i luften, skjuta rygg och burra svans, springa iväg i rasande fart och se precis så livsfarlig ut som bara en liten kattunge kan.

Antagligen hade han kommit ifrån sin mamma alldeles för tidigt, för han var väldigt snuttig. Snuttade på allt han kom över. Det gav sig med tiden tack o lov.
Den första tiden sov han gärna på min huvudkudde, med framtassarna på ena sidan om mitt huvud och baktassarna på andra sidan. Kurrade och kloade.

Sakta men säkert gick han från att vara innekatt till att vara utekatt. När vi köpte hus fick han vara med oss ute i trädgården i koppel med långt snöre. Det gick jättebra och trots att han hade snöre var han kvarterets kung. Nåde den katt som kom i närheten av honom.




När sonen föddes ett par år senare lät vi kissen bli utekatt och han har fortsatt vara kvarterets kung. Så pass att vissa katter gick omvägar runt vår tomt.

En riktig kompis har han haft. Pongo. Grannens katt. Han fick t.o.m komma in på dagarna när vi inte var hemma (vi har haft kattlucka) och vid något tillfälle hittade jag dem i varsin ände av soffan där de låg och sov.

Vissa ordalydelser har han lärt sig. Bland annat 'kött' och 'burk'. Då vankades det smarriga grejer! Allra bäst var dock när husse fiskat och fått med sig gädda hem, men det hände lite för sällan att husse fick napp...

Någon annat han lärt sig är "ska vi gå ner", som vi alltid sa när det var dags att gå ner och lägga sig. Vi har sovrum och badrum i källaren. Då gick han till trappan och väntade på oss för att få det obligatoriska kvällsgoset i badrummet när vi borstade tänderna.

När han hade varit ute på sin nattrunda jamade han vrålhögt "mjaaaoooo" "mjaaaooo" tills vi i sömnen svarade "jaa, vi hör dig". Då tystnade han och gick in och la sig på sin plats i badrummet.

Han har alltid varit en lite svårtflirtad kisse, men husse har varit allt = bästa goset. Kissen och sonen har funnit varandra det senaste året och mig har han gärna velat gosa med när jag sitter på mattan i "hans" badrum och mediterar.




Det är tomt, ödsligt och tyst i huset när inte Jäzper är här. Energin har liksom stannat av. Åh vad jag saknar honom!

Lyckade kombinationer

Ibland kan det bli lyckade kombinationer i trädgården när växterna breder ut sig. I det här fallet är det grekvädd Knautia macedonica som har brett ut sig fram till agastachen. Jag tror att det är 'Black Adder' som är kvar. Hade även en 'Blue Fortune', men den tror jag inte har kommit upp i år.




Clematis (Atragene-Gruppen) 'Love Child' är vacker tillsammans med grannens schersmin...




Och humlorna vackra i grekvädden...

Tidö slott

Igår blev det en spontantur till Tidö slott för att titta på leksaksmuseet. En lång slingrig väg genom skogen ledde oss fram till slottet. Jag slogs av att vägen till Tidö slott påminner en del om vägen till Grönsöö.

Leksaksmuseet var rätt så spännande och både jag och maken flinande igenkännande åt vissa saker. Även om det mesta är från tidigt 1900-tal kan man se att vissa saker varit ursprunget till leksakerna som en annan lekte med på 60- och 70-talet. Sonen fascinerades av detaljrikedomen hos bilar och fartyg. Sätta sådana leksaker i händerna på barn idag? Nix. De skulle hålla ungefär 3 minuter... hehe.



Sonen fick låna kameran när vi traskade runt ute på slottsområdet. Det var inte så vidare välskött, men jag som älskar gamla träd och byggnader fick mitt till livs. Sonen undrade om de aldrig rensade ogräs på det där stället!



Det här hjärteträdet var det fortfarande liv i även om det inte hade så mycket krona att tala om.

Efter promenixen gav vi oss av in till Västerås. Jag var där för inte så länge sedan och slogs av att det var fantastiskt vackert. Igår råkade vi dock hamna i en annan ände av centrum och där var det allt annat än vackert. Jag tänkte efteråt att jag kanske borde tagit en bild även på det, men det får bli en liten mixrad bild från den vackra delen instället.

Vår lilla kissekotte håller på att ge upp så i morgon blir det nog sista turen till veterinären. Det känns tungt, men det har visat sig att medicinen inte hjälper. Han är trött, sover mest hela tiden, äter inte, men dricker och är besvärad av sin svullna mage, men han är fortfarande fin i pälsen, klar i ögonen och enormt gosig.
Det ska vara kul att vara katt...

Seize the day

Idag fångade vi dagen och gjorde det vi kände för. Min första tanke var att greppa tag i dammsugaren när vi fick en mulen dag istället för den soliga vi hade beställt. Dammsugaren är tämligen oanvänd den senaste tiden. Maken ville plocka svamp. Han hade bestämt sig för att hålla sig hemma istället för att åka och hälsa på sin pappa som ligger på sjukhuset sen en tid tillbaka (jag får inte följa med pga förkylningen). Men det regnade, så det gick ju inte. Eller?

Jo, men det är väl klart att det går att traska i skogen ändå. Finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder, så vi packade på oss regnkläder och gav oss ut på en tvåtimmars promenad i "vår" skog.
Och kom hem med kantareller. Många, goda.
Eftersom vi inte hade ätit lunch blev det svampmacka och en kopp te på direkten.



Och så får det bli en bild på världens bästa och vackraste kisse, Jäzper 17 år.




Ja just ja. Glömde berätta att min enorma jättevädd har gått åt fanders i ovädret. Tre av 10-15 tremetersstänglar är det enda som är kvar efter det senaste dygnets regn och blåst. Surt sa räven. Men å andra sidan kan jag stå ut med en knäckt jättevädd när kissen är kvar i livet och svärfar är på bättringsvägen!

Lite mycket nu...

Semester? Just nu är det tur att jag har semester för jag hade inte orkat få något gjort på jobbet...

• En nära släkting har gått igenom en sjukdom som är så nära döden man kan komma, har legat nedsövd över en vecka och är nu på väg tillbaka med lång konvalescens som följd.
• Min älskade kisses njurar har börjat lägga av och det är nog inte så länge kvar för världens bästa katt som varit med oss i 17 år.
• Jag skulle behöva lägga krut på att få igång företaget, men orkar inte koncentrera mig på det.
• Jag dras med en tung och envis förkylning.
• Min kroniska sjukdom är svårskött pga stress och förkylning.
  
• Sonen har nya vilda intressen som gör att vi dagligen måste bestämma oss för var gränsen ska gå, vara konsekventa, men inte överbeskyddande.
• Sista dagen på jobbet hände saker som kan få mycket tråkiga följder. Jag hade kunnat förhindra att vissa saker hände om jag hade gått in och tagit någon annans ansvar, men eftersom det är en av mina stora brister - att ta andras ansvar - pendlar jag fortfarande mellan ett dåligt samvete och ett 'släpp det där nu!'.
• Dispyten med mamman till sonens kompis känns inte utagerad, men jag vet inte om jag har någon lust eller ork att konfrontera henne.
• Förkylning och oron gör att jag sover dåligt.

Men annars är det bra...

Nu ska vi samla in kissen och åka till veterinären igen. Ultraljud. Jag bävar för att behöva fatta ytterligare ett besvärligt beslut.

Uppdaterat lite senare:
Kissen mår förhållandevis bra. Njurarna fungerar inte 100%, men det beror på åldern, så nu blir det specialkost. Däremot är buken vätskefylld (det var därför vi sökte), antagligen beroende på något tumörliknande. Tumören verkar dock inte påverka honom alls, så vätskan behandlas med lite vätskedrivande medicin. Förutom att magen är stor på honom och han är lite småvinglig på bakbenen äter han, kissar, gosar och är med hela tiden, så han verkar må prima trots skavankerna. :)

Blommigt

Det finns mycket som är vackert i trädgården just nu. Vår Rosa (Helenae-Gruppen) 'Hybrida' hälsar välkommen i grinden.


Strax innanför står den röda flikbladiga flädern 'Black Lace' tillsammans med jättedaggkåpa och ett par buskar av litet rödvide som jag klipper ner varje vår för att få fram den fina röda färgen som årsskotten har. Lyckosam kombination tycker jag.



En del växter bli verkligen tråkiga när de börjar blomma över. Stor blåklocka är en sådan. Bruna torra fd blommor ser inte kul ut när det är en eller två som fortfarande blommar på samma stängel. Dags att plocka fram sekatören...

Apropå sekatör gallrade jag lite i ett av våra äppelträd igår. Ska försöka låta bli vårbeskärningen nästa år... det blir inte lätt.

Är på väg att dra igång mitt egna trädgårdsföretag parallellt med min anställning (som egentligen skulle tagit slut i slutet av augusti). Pirrigt värre! Under hösten kommer jag bl.a. jobba fram en ny skolgård på en mindre skola här i krokarna, hjälpa en familj med ny trädgård och beskära ett par äppelträd. Dyker det upp mer tar jag givetvis emot det lite beroende på hur tiden räcker till. Inledningsvis blir det ingen intensiv marknadsföring.

Stefan Mattson har sett till att jag blir kvar minst fram till årsskiftet inom Svenska Bostäder för att jobba med ett par projekt och det känns riktigt bra, så då kommer jag lite bättre in i säsongen till nästa år. :)

Ha det gott igelkott!

Jisses!

Ibland kan jag undra om jag är helt knäpp i huvudet.

Sonen, 11 år gammal, ringde sina bästa kompisar från gatan (3 st som han är med från morgon till kväll) som för dagen har tussat ihop sig med en av hans bästa kompisar klassen och undrade om han fick vara med. Klasskompis + 3 st känner inte varandra så väl sedan tidigare, mer än att klasskompisen träffat dem när han varit med vår son.

Kompisen i klassen (som förövrigt känt sig ganska utanför i många sammanhang) meddelar helt sonika att vår son inte får vara med för han har inte attiraljen som behövs för leken och de har ingen att låna ut. (Turas om? Andra lösningar?)

Sonen tar det, men blir ledsen eftersom han inte har någon annan att vara med.

Efter en stund ringer han igen för att kolla om det inte går att lösa på något annat sätt, ångrar sig, lägger på innan nån svarat. Grannkompisen ("ledaren", bästa kompisen, 14 år gammal) ringer upp och säger att visst vore det kul om de var fler, men som sagt, finns inga grejer.

Med anledning av diskussioner vi haft tidigare med klasskompisens föräldrar slår jag en pling till dem för att se om vi kan hjälpa ungarna att hitta en annan lösning.
Frun i huset går direkt i taket, höjer rösten hysteriskt och tycker att ungarna får lösa det själva. "Va! Får inte min son vara med de här kompisarna? Menar du att de inte känner varandra eller?" "Eh, jo, jag tänkte mest att de verkar behöva lite hjälp att hitta andra lösningar, som finns, som de inte ser själva och att vi kanske kunde hjälpa till." "Du får prata med henne!" blubb blubb räcker över luren till maken.

Och att ungarna ska lösa det själva? Hm... det gäller visst bara när det gäller vår son. När det gällde hennes son stormade hon in genom ytterdörren på vårt hus utan att knacka, skällde ut vår son efter noter och smällde igen dörren. När ingen vuxen var hemma... Häxan x kallar han henne, tycker att hon är oberäknelig och har inte varit med klasskompisen på ett flertal månader pga detta.

Suck. Men som sagt. Jag önskar att jag hade hållit käften, men jag önskar också att ungarna vore lite bättre på att hitta vettiga lösningar som INTE gör att någon känner sig utstött och utanför utan som en i gänget. De är inte så bra på det...

Synpunkter och tankar emottages tacksamt!
Borde jag gjort annorlunda?