Illaluktande goja i dammen

"You can watch the way you walk,

watch the way you talk,

and watch the way of your thought.

But can you watch the way you watch?"

I stort sett hela helgen har jag varit ute och pulat i trädgården. Det har varit så himla skönt. Sol och regn om vartannat, mycket frisk luft och fysisk aktivitet. Vi har städat dammen. Den hade grott igen ordentligt, men vi tömde ur den och fick bort den värsta gojan. Flera av växterna har klarat sig i dammen över vintern trots att det var bottenfruset och det är kul. Jag håller tummarna för att dvärgnäckrosen har överlevt. Ingen katastrof om den strök med, men det vore kul om alla växterna har klarat sig. Nu har jag fyllt upp vatten, startat upp pumpen och fixat med stenarna som låg runt om. Det blir såååå fint.

Och så över till ångesten. För att gå till jobbet i morgon. Jag har INGEN lust. Och det handlar inte om att det är tråkiga människor, tråkiga arbetsuppgifter eller om att resten av familjen är lediga. Det känns bara så jävla bortkastat. Onödigt. Meningslöst. Ja, ja. Visst. Det blir läkemedel i slutänden. Men det skulle det ju bli även om inte jag var där. Åh, jag skulle verkligen vilja göra något som är lite mer jordnära. Något som verkligen behövs NU. Någonting lite mer praktiskt. Jag orkar inte 'bidra' och vänta på att det ska bli bättre på lång sikt. Jag vill se resultat NU. Har ju funderat lite till och från på att gå trädgårdsmästarutbildningen i Enköping. Jag kanske skulle ta och söka...? De startar visst en ny nästa februari.

Hugaligen. Så tungt det känns. Träffade E igår. Tog en fika och vi känner oss ungefär lika negativa båda två. Hittar liksom inte gnistan. Vi känner oss som två grå tråkmånsar. Allt känns skrutt. Vill bara vara hemma och inte göra något. Önskar att det gick att säga "ryck upp dig" och att det funkade, men det blir som en såpbubbla. Den stiger till väders, och sen "poff". Finns inte mer. Var är orken?!?! Hallå!!!! Kom fram. Jag har ingen lust med det här.

Ynklig

"Stress is two forces moving in opposite directions

Sit still"

Känner mig lite ynklig. I torsdags började jag få feber och ont i kroppen. Jag var med min son och hans klasskamrater på Tom Tits, så det fanns ingen möjlighet att gå och lägga mig eller ta det lugnt. Jag gick omkring och huttrade ett par timmar. Var riktigt låg, men höll ändå garden uppe på något mystiskt sätt. När jag kom hem däckade jag. Jag har knaprat Alvedon för att hålla febern i chack, men den håller i sig. Värken i kroppen också. Efter någon dag kom förkylningen. I morse vaknade jag med en vansinnig huvudvärk och den har hållit i sig till och från under dagen. Idag har jag inte tagit någon Alvedon, men däremot varit ute i friska luften en del.

Jag blir lite fundersam när sjukdomen flyttar runt så där i kroppen. I går var vi iväg en liten sväng på dagen. Jag kände mig inte sjuk alls. Vi promenerade istället för att ta bilen och det gick bra det också. Idag kom huvudvärken som däckade mig...

Om att vara lyhörd - igen...

"Pride is a little sign that

somebody inside remembers something,

but just doesn't know what"

Jag har varit jättetrött en längre tid. (Undrar om jag inte börjat någon tidigare blogg så här…) Det har känts grått. Alla har sett så pigga ut. Jag har känt mig som att jag trampar på i en grå dimma. Har någon frågat hur det är har jag försökt se pigg och glad ut, men leendet har inte nått till ögonen.
I förrgår fick det vara nog. Jag gick till Hälsokostbutiken och inhandlade ett preparat med Ginseng. Jag har provat för ett par år sedan, men fick problem med att sova, men kände ändå att jag ville testa igen. Tipset från kvinnan i butiken var att ta tabletten på kvällen istället eftersom effekten verkar vara ganska utdragen för mig.

Så jag provade. Nöjde mig med en tablett. Var skönt seg hela kvällen. Gäspade. Kände mig lugn. Gick och la mig. Läste en stund. Somnade som vanligt. Blev väckt på natten, men somnade om igen. Jag var normalt seg när jag vaknade på morgonen.

Men när jag kom till jobbet… Jag kände mig som om jag gick omkring i en pigg och solig liten bubbla. Helt plötsligt såg jag hur trötta och stressade alla såg ut. Det kändes som att det var en härlig, solig vårdag. När jag tittade ut genom fönstret var det mulet, men det gjorde ingenting! Jag väntade mig hela tiden att den tunga tröttheten skulle komma svepande, men inte ens efter lunchen blev jag trött.
Jag hade lite svårare att somna igår och kunde knappt somna om tidigt i morse, även om jag gjorde det efter en stund. Effekten är inte lika rosenskimrande idag. Men å andra sidan. Om jag inte tagit någon tablett i går kväll – hur hade det känts nu i sådana fall?

Jag undrar vad orsaken till den här tröttheten är. Det är möjligt att jag skulle behöva mera ljus. Jag försöker suga i mig så mycket sol som möjligt, men jag är ganska dålig på att vistas ute när det inte är kanonväder.
Det kan kanske ha att göra med vad jag äter? Jag skulle vilja äta mer grönt. Jag har börjat knapra äpplen under dagarna i alla fall och det känns betydligt bättre än de där kakorna som står brevid kaffeautomaten på jobbet.
Eller annars är det bara omställningen. Den vanliga vårtröttheten. Jag hoppas att den får ett slut snart i alla fall, så att jag kommer in i vanliga gängor.

Men vad är vanliga gängor? Varför strävar man (läs jag) efter att vara pigg och glad och på alerten hela tiden. Varför känns det inte OK att vara trött och seg ibland. Är det egentligen skillnaden på vad man vill och hur man mår som gör att det känns tungt. Om jag kalibrerade om hela härligheten skulle jag lyssna på min trötta kropp. Kura in mig i en filt. Slappa. Hämta kraft. Är det sviter av att jag inte har tagit det lugnt under höst och vinter utan fortsatt i vanligt tempo? Hur lyhörd är jag egentligen? Beror alla vårförkylningar och infektioner egentligen på att våra kroppar verkligen försöker få oss att lyssna. Är allergier ett resultat av att vi pressar oss för hårt när vi egenligen borde gå i ide?

Och så var jag där igen. Lyhörd. Om jag inte är lyhörd för mig själv och min kropp – hur ska jag då kunna vara lyhörd mot andra?